back to questions
Bhagavad-Gītā with Śaṅkara's bhāṣya · 2.10
tam uvāca hṛṣīkeśaḥ prahasann iva bhārata | senayor ubhayor madhye viṣīdantam idaṃ vacaḥ
Translation. Hṛṣīkeśa, as though smiling, addressed him, O Bhārata—
as he desponded between the two armies—with this utterance:
Grammar check: 12 words pass / 0 flagged / 0 beyond the checkerPāṇini-verified
Every word's claimed grammar is re-derived with vidyut-prakriya, software implementing Pāṇini's rules. Flags are shown, never hidden; some are the text taking epic or Vedic liberties the classical rules do not generate.
Word by word
| surface | lemma | grammar |
| tam | tad | pass |
| uvāca | vac | pass |
| hṛṣīkeśaḥ | hṛṣīkeśa | pass |
| prahasan | prahasat | pass |
| iva | iva | pass |
| bhārata | bhārata | pass |
| senayoḥ | senā | pass |
| ubhayoḥ | ubhaya | pass |
| madhye | madhya | pass |
| viṣīdantam | viṣīdat | pass |
| idam | idam | pass |
| vacaḥ | vacas | pass |
How the commentary settled it
Where the verse alone is ambiguous, the reading follows Śaṅkara's commentary; the deciding lines are quoted below each decision.
Hṛṣīkeśaḥ is the subject and denotes Bhagavān Vāsudeva, the speaker who is about to teach Arjuna.→ The name is retained in translation, while its referent is identified as Bhagavān Vāsudeva because Śaṅkara explicitly names him as the speaker of aśocyān and the ensuing instruction.
gita [10]tad-upadidikṣuḥ sarva-lokānugrahārtham arjunaṃ nimittīkṛtya āha bhagavān vāsudevaḥ--- aśocyān ityādi
Wishing to teach that, for the benefit of all people, Bhagavān Vāsudeva made Arjuna the occasion and spoke, beginning with ‘Those not to be grieved for…’
gita [57]bhagavān vāsudevaḥ tataḥ kṛpayā arjunam uddidhārayiṣuḥ ātma-jñānāyāvatārayann āha -
Then Bhagavān Vāsudeva, out of compassion and wishing to raise Arjuna up, introduced him to knowledge of the Self and spoke.
prahasann iva is taken as a mitigated description, ‘as though smiling,’ rather than as an assertion that Kṛṣṇa mockingly laughed at Arjuna.→ The particle iva explicitly mitigates prahasan ([MW s.v. iva, 168,3]); although pra-has can denote laughter or ridicule ([MW s.v. prahas, 700,3]), Śaṅkara describes the speech as motivated by compassion and a wish to rescue Arjuna. ‘As though smiling’ therefore avoids importing derision.
gita [57]tataḥ kṛpayā arjunam uddidhārayiṣuḥ ātma-jñānāyāvatārayann āha -
Then, out of compassion, wishing to raise Arjuna up and introducing him to knowledge of the Self, he spoke.
bhārata is a masculine singular vocative and a narratorial aside, not an argument of uvāca or part of Hṛṣīkeśa’s forthcoming speech.→ The form is Sambodhana Eka of bhārata, ‘descended from Bharata’ ([MW s.v. bhārata, 753,1]). Its position and the syntax mark it as ‘O Bhārata.’
gita []
senayor ubhayor madhye is construed as ‘between the two armies’: senayoḥ and ubhayoḥ are genitive duals dependent on locative madhye.→ madhye conventionally takes a genitive specifying what surrounds the middle ([MW s.v. madhya, 781,3]). ubhayoḥ adjectivally agrees with feminine senayoḥ, and senā means ‘army’ ([MW s.v. senā, 1246,2]).
gita []
tam and viṣīdantam corefer with Arjuna: tam is the personal accusative with uvāca, and viṣīdantam is its agreeing participial modifier. viṣad denotes psychological despondency here, not literal physical sinking.→ Accusative agreement links viṣīdantam with tam. Śaṅkara identifies Arjuna as overwhelmed by grief and delusion and metaphorically submerged in an ocean of grief, confirming the psychological sense ‘desponding’ ([MW s.v. viṣad, 996,2]).
gita [4]śoka-mohābhyāṃ hy abhibhūta-viveka-vijñānaḥ svata eva kṣatra-dharme yuddhe pravṛtto 'pi tasmād yuddhād upararāma |
His discriminative understanding overwhelmed by grief and delusion, although he had naturally undertaken battle as his warrior duty, he withdrew from that battle.
gita [57]dharma-saṃmūḍha-cetaso mithyā-jñānavato mahati śoka-sāgare nimagnasya arjunasya
Of Arjuna, whose mind was confused regarding duty, who possessed false understanding, and who was submerged in a great ocean of grief.
vacaḥ is accusative singular, not accusative plural, and together with idam supplies the content of uvāca: ‘this utterance.’→ The neuter s-stem vacas has singular nominative/accusative vacaḥ, whereas its plural is vacāṃsi. Agreement with neuter singular idam and the construction with uvāca select Dvitiya Eka; vacas means ‘speech, word, utterance’ ([MW s.v. vacas, 912,3]).
gita []
idaṃ vacaḥ points forward to the speech beginning in 2.11, so the translation ends with a colon.→ The cataphoric use agrees with the dictionary’s observation that idam often refers to what immediately follows ([MW s.v. idam, 165,2]). Śaṅkara’s transition says that Bhagavān ‘spoke’ and immediately supplies aśocyān anvaśocas tvam as that speech.
gita [57, 58, 59, 60]ātma-jñānāyāvatārayann āha -
śrī-bhagavān uvāca
aśocyān anvaśocas tvaṃ prajñā-vādāṃś ca bhāṣase |
gatāsūn agatāsūṃś ca nānuśocanti paṇḍitāḥ
Introducing him to knowledge of the Self, he spoke: ‘The Blessed Lord said: You grieve for those who should not be grieved for, yet speak words of wisdom; the learned grieve neither for the dead nor for the living.’
hṛṣīkeśa is analyzed synchronically as a ṣaṣṭhī-tatpuruṣa, hṛṣīkāṇām īśaḥ, while the proper name itself is left untranslated.→ The conventional synchronic analysis hṛṣīka + īśa is adopted for the required compound analysis. Śaṅkara does not gloss the name here, and [MW s.v. hṛṣīkeśa, 1303,2] records uncertainty, so no etymological translation is imposed on the verse.
gita []
Śaṅkara's commentary on this unit
1atra ca dṛṣṭvā tu pāṇḍavānīkam ity ārabhya yāvat na yotsya iti govindam uktvā tūṣṇīṃ babhūva ha ity etad-antaḥ prāṇināṃ śoka-mohādi-saṃsāra-bīja-bhūta-doṣodbhava-kāraṇa-pradarśanārthatvena vyākhyeyo granthaḥ |
2tathā hi -- arjunena rājya-guru-putra-mitra-suhṛt-svajana-saṃbandhi-bāndhaveṣu aham eteṣām mamaite ity evaṃ bhrānti-pratyaya-nimitta-sneha-vicchedādi-nimittau ātmanaḥ śoka-mohau pradarśitau |
3kathaṃ bhīṣmam ahaṃ saṃkhye ity ādinā |
4śoka-mohābhyāṃ hy abhibhūta-viveka-vijñānaḥ svata eva kṣatra-dharme yuddhe pravṛtto 'pi tasmād yuddhād upararāma |
5para-dharmaṃ ca bhikṣā-jīvanādikaṃ kartuṃ pravavṛte |
6tathā ca sarva-prāṇināṃ śoka-mohādi-doṣāviṣṭa-cetasāṃ svabhāvata eva svadharma-parityāgaḥ pratiṣiddha-sevā ca syāt |
7sva-dharme pravṛttānām api teṣāṃ vāṅ-manaḥ-kāyādīnāṃ pravṛttiḥ phalābhisaṃdhi-pūrvikaiva sāhaṃkārā ca bhavati |
8tatraivaṃ sati dharmādharmopacayād iṣṭāniṣṭa-janma-sukha-duḥkhādi-prāpti-lakṣaṇaḥ saṃsāro 'nuparato bhavati |
9ity ataḥ saṃsāra-bīja-bhūtau śoka-mohau |
10tayoś ca sarva-karma-saṃnyāsa-pūrvakād ātma-jñānāt nānyato nivṛttir iti tad-upadidikṣuḥ sarva-lokānugrahārtham arjunaṃ nimittīkṛtya āha bhagavān vāsudevaḥ--- aśocyān ityādi |
11atra kecid āhuḥ-sarva-karma-saṃnyāsa-pūrvakād ātma-jñāna-niṣṭhā-mātrād eva kevalāt kaivalyaṃ na prāpyata eva |
12kiṃ tarhi ? agnihotrādi-śrauta-smārta-karma-sahitāt jñānāt kaivalya-prāptir iti sarvāsu gītāsu niścito 'rtha iti |
13jñāpakaṃ cāhur asyārthasya -- atha cet tvam imaṃ dharmyaṃ saṃgrāmaṃ na kariṣyasi [gītā 2.33] karmaṇy evādhikāras te [gītā 2.47], kuru karmaiva tasmāt tvam [gītā 4.15] ity ādi |
14hiṃsādi-yuktatvāt vaidikaṃ karma adharmāya itīyam apy āśaṅkā na kāryā |
15katham ? kṣātraṃ karma yuddha-lakṣaṇaṃ guru-bhrātṛ-putrādi-hiṃsā-lakṣaṇam atyantaṃ krūram api sva-dharma iti kṛtvā nādharmāya |
16tad-akaraṇe ca tataḥ sva-dharmaṃ kīrtiṃ ca hitvā pāpam avāpsyasi [gītā 2.33] iti bruvatā yāvaj jīvādi-śruti-coditānāṃ paśv-ādi-hiṃsā-lakṣaṇānāṃ ca karmaṇāṃ prāg eva nādharmatvam iti suniścitam uktaṃ bhavati -- iti |
17tad asat |
18jñāna-karma-niṣṭhayor vibhāga-vacanād buddhi-dvayāśrayayoḥ |
19aśocyān ity ādinā bhagavatā yāvat svadharmam api cāvekṣya ity etad-antena granthena yat-paramārthātma-tattva-nirūpaṇaṃ kṛtam, tat sāṃkhyam |
20tad-viṣayā buddhir ātmano janmādi-ṣaḍ-vikriyābhāvād akartā ātmeti prakaraṇārtha-nirūpaṇād yā jāyate, sā sāṃkhya-buddhiḥ |
21sā yeṣāṃ jñāninām ucitā bhavati, te sāṃkhyāḥ |
22etasyā buddher janmanaḥ prāk ātmano dehādivyatiriktatvakartṛtvabhoktṛtvabhoktṛtvādyapekṣo dharmādharma-viveka-pūrvako mokṣa-sādhanānuṣṭhāna-lakṣaṇo yogaḥ |
23tad-viṣayā buddhiḥ yoga-buddhiḥ |
24sā yeṣāṃ karmiṇām ucitā bhavati te yoginaḥ |
25tathā ca bhagavatā vibhakte dve buddhī nirdiṣṭe eṣā te 'bhihitā sāṃkhye buddhir yoge tv imāṃ śṛṇu iti |
26tayoś ca sāṃkhya-buddhy-āśrayāṃ jñāna-yogena niṣṭhāṃ sāṃkhyānāṃ vibhaktāṃ vakṣyati purā vedātmanā mayā proktā iti |
27tathā ca yoga-buddhy-āśrayāṃ karma-yogena niṣṭhāṃ vibhaktāṃ vakṣyati - karma-yogena yoginām iti |
28evaṃ sāṃkhya-buddhiṃ yoga-buddhiṃ ca āśritya dve niṣṭhe vibhakte bhagavataiva ukte jñāna-karmaṇoḥ kartṛtvākartṛtvaikatvānekatva-buddhy-āśrayayoḥ yugapad-eka-puruṣāśrayatvāsaṃbhavaṃ paśyatā |
29yathā etad-vibhāga-vacanam tathaiva darśitaṃ śātapathīye brāhmaṇe - etam eva pravrājino lokam icchanto brāhmaṇāḥ pravrajanti [bau 4.4.22] iti sarva-karma-saṃnyāsaṃ vidhāya tac-cheṣeṇa kiṃ prajayā kariṣyāmo yeṣāṃ no 'yam ātmāyaṃ lokaḥ [bau 4.4.22] iti |
30tatraiva ca prāg dāra-parigrahāt puruṣa ātmo prākṛto dharma-jijñāsottara-kālaṃ loka-traya-sādhanam |
31putraṃ, dvi-prakāraṃ ca vittaṃ mānuṣaṃ dvi-prakāraṃ ca |
32tatra mānuṣaṃ karma-rūpaṃ pitṛ-loka-prāpti-sādhanaṃ vidyāṃ ca daivaṃ vittaṃ deva-loka-prāpti-sādhanam |
33so 'kāmayata [bau 1.4.17] iti avidyā-kāmavata eva sarvāṇi karmāṇi śrautādīni darśitāni |
34tebhyo vyutthāya, pravrajanti [bau 4.4.22] iti vyutthānam ātmānam eva lokam icchato 'kāmasya vihitam |
35tad etad vibhāga-vacanam anupapannaṃ syād yadi śrauta-karma-jñānayoḥ samuccayo 'bhipretaḥ syād bhagavataḥ |
36na cārjunasya praśna upapanno bhavati jyāyasī cet karmaṇas te [gītā 3.1] ity ādiḥ |
37eka-puruṣānuṣṭheyatvāsaṃbhavaṃ buddhi-karmaṇoḥ bhagavatā pūrvam anuktaṃ katham arjuno 'śrutaṃ buddhā ca karmaṇo jyāyastvaṃ bhagavaty adhyāropayen mṛṣaiva jyāyasī cet karmaṇas te matā buddhiḥ iti |
38kiṃ ca -- yadi buddhi-karmaṇoḥ sarveṣāṃ samuccaya uktaḥ syāt arjunasyāpi sa ukta eveti, yac chrāya etayor ekaṃ tan me brūhi suniścitam iti katham ubhayor upadeśe sati anyatara-viṣaya eva praśnaḥ syāt ? na hi pitta-praśamanārthinaḥ vaidyena madhuraṃ śītalaṃ ca bhoktavyam ity upadiṣṭe tayor anyatarat-pitta-praśamana-kāraṇaṃ brūhi iti praśnaḥ saṃbhavati |
39athārjunasya bhagavad-ukta-vacanārtha-vivekānavadhāraṇa-nimittaḥ praśnaḥ kalpyeta, tathāpi bhagavatā praśnānurūpaṃ prativacanaṃ deyam -- mayā buddhi-karmaṇoḥ samuccaya uktaḥ kim artham itthaṃ tvaṃ bhrānto 'si -- iti |
40na tu punaḥ prativacanam ananurūpaṃ pṛṣṭād anyad eva dve niṣṭhā mayā purā proktā iti vaktuṃ yuktam |
41nāpi smārtenaiva karmaṇā buddheḥ samuccaye abhiprete vibhāga-vacanādi sarvam upapananam |
42kiṃ ca -- kṣatriyasya yuddhaṃ smārtaṃ karma sva-dharma iti jānataḥ tat kiṃ karmaṇi ghoro māṃ niyojayasi ity upālambho 'nupapannaḥ |
43tasmād gītā-śāstre īṣan-mātreṇāpi śrautena smārtena vā karmaṇā ātma-jñānasya samuccayo na kenacid darśayituṃ śakyaḥ |
44yasya tv ajñānāt rāgādi-doṣato vā karmaṇi pravṛttasya yajñena dānena tapasā vā viśuddha-sattvasya jñānam utpannaṃ paramārtha-tattva-viṣayam ekam evedaṃ sarvaṃ brahma akartṛ ca iti, tasya karmaṇi karma-prayojane ca nivṛtte 'pi loka-saṃgrahārthaṃ yatna-pūrvaṃ yathā pravṛttiḥ, tathaiva pravṛttasya yat pravṛtti-rūpaṃ dṛśyate na tat karma yena buddheḥ samuccayaḥ syāt |
45yathā bhagavato vāsudevasya kṣatra-dharma-ceṣṭitaṃ na jñānena samuccīyate puruṣārtha-siddhaye, tadvat tat-phalābhisaṃdhy-ahaṃkārābhāvasya tulyatvād viduṣaḥ |
46tattvavin nāhaṃ karomīti manyate, na ca tat-phalam abhisandhatte |
47yathā ca svargādi-kāmārthino 'gnihotrādi-karma-lakṣaṇa-dharmānuṣṭhānāya āhitāgneḥ kāmye eva agnihotrādau pravṛttasya sāmi kṛte vinaṣṭā 'pi kāme tad eva agnihotrādy-anutiṣṭhato 'pi na tat-kāmyam agnihotrādi bhavati |
48tathā ca darśayati bhagavān - kurvann api na lipyate na karoti na lipyate iti tatra tatra ||
49yac ca pūrvaiḥ pūrvataraṃ kṛtam karmaṇaiva hi saṃsiddhim āsthitā janakādayaḥ iti, tat tu pravibhajya vijñeyam |
50tat katham ? yadi tāvat pūrve janakādayaḥ tattva-vido 'pi pravṛtta-karmāṇaḥ syuḥ, te loka-saṃgrahārtham guṇā guṇeṣu vartante iti jñānenaiva saṃsiddhim āsthitāḥ, karma-saṃnyāse prāpte 'pi karmaṇā sahaiva saṃsiddhim āsthitāḥ, na karma-saṃnyāsaṃ kṛtavanta ity arthaḥ |
51atha na te tattva-vidaḥ |
52īśvara-samarpitena karmaṇā sādhana-bhūtena saṃsiddhiṃ sattva-śuddhim, jñānotpatti-lakṣaṇāṃ vā saṃsiddhim, āsthitā janakādaya iti vyākhyeyam |
53etam evārthaṃ vakṣyati bhagavān sattva-śuddhaye karma kurvanti iti |
54sva-karmaṇā tam abhyarcya siddhiṃ vindati mānavaḥ ity uktvā siddhiṃ prāptasya punar-jñāna-niṣṭhāṃ vakṣyati -- siddhiṃ prāpto yathā brahma ity ādinā ||
55tasmād gītā-śāstre kevalād eva tattva-jñānān mokṣa-prāptiḥ na karma-samuccitāt iti niścito 'rthaḥ |
56yathā cāyam arthaḥ, tathā prakaraṇaśo vibhajya tatra tatra darśayiṣyāmaḥ ||
57tatraiva dharma-saṃmūḍha-cetaso mithyā-jñānavato mahati śoka-sāgare nimagnasya arjunasya anyatrātma-jñānād uddharaṇam apaśyan bhagavān vāsudevaḥ tataḥ kṛpayā arjunam uddidhārayiṣuḥ ātma-jñānāyāvatārayann āha -
58śrī-bhagavān uvāca
59aśocyān anvaśocas tvaṃ prajñā-vādāṃś ca bhāṣase |
60gatāsūn agatāsūṃś ca nānuśocanti paṇḍitāḥ